Kollektivtrafiklagen

2009 började EUs kollektivtrafikförordning 1370/2007 gälla och Sveriges kollektivtrafiklag som bygger på denna började gälla 1 januari 2012. Den 1 augusti samma år gäller kollektivtrafiklagen även på vatten med tillägget att förordningen om tillämpning av principen om frihet att tillhandahålla tjänster på sjötransportområdet inom medlemsstaterna (cabotage) EEG 3577/92 skall ha företräde.

Kollektivtrafikförordningens 3 åriga dispens att gälla även för godstrafik upphörde 2 december 2012 och enligt meddelande från kommissionen om tolkningsriktlinjer för förordning (EG) nr 1370/2007 om kollektivtrafik på järnväg och väg (2014/C 92/01), får denna inte appliceras på blandade transporter (passagerare & gods). Vilket gör att Cabotage-förordningen gäller vid transport på vatten då all färjetrafik till öar utan fast landförbindelse i princip är blandade transporter.

Detta innebär att Regional Kollektivtrafik Myndighetens (RKM) i Region Skånes återkommande argument, att de bara har skyldighet att se till persontrafik, faller.

Region Skånes överlåtande av huvudmannaskapet innefattande upphandling och beslutande av taxor helt utan Regionens inblandning är konstig, om än inte direkt olaglig, då de beslutat om trafikplikt vilket antyder att de anser sig ha vissa huvudmannaskaps befogenheter kvar. Avtalet med Landskrona kommuns bolag, Rederi AB Ventrafiken, om bidrag till driftskostnaderna under förutsättning att vinsten i bolaget inte blir för stor, antyder att det är ett brott mot Lagen om vissa kommunala befogenheter (2009:47) 3 kap. 3 §, då kommunala bolag inte får ingå avtal om kollektivtrafik på vatten med RKM.

Regeringens beslut från 1990 enligt § 29 Väglagen tillät inte kommunen att ens vara delaktig i taxesättningen för färjeleden, utan bemyndigade bara Länsstyrelsen att i samråd med Trafikverket och Regionen att besluta taxa. Trafikverket fick Regeringens tillstånd att slippa vara med 1993. Länsstyrelsen ville inte vara med längre 1996 och Kammarrätten i Göteborg godkände detta i dom 3 december 2015. Kvar är Regionen som Regional Kollektivtrafik Myndighet och de vill inte heller vara med.

Vad jag vill att Domstol beslutar är att Regionen som RKM och delvis bemyndigad av Regeringsbeslut 1990 och 1993 har ett ansvar som Huvudman för kollektivtrafiken i Regionen att se till att lagar och regler om taxesättning och vilka kostnader avgifter får täcka, följs. Här hänvisar jag till Ekonomistyrningsverkets rapport ESV 2004:17 och Riksrevisionens rapport RiR 2004:17.